Jag tyckte att det var jobbigt att ha en vilding och en lugn unge, men nu, NU har den andra ungen hittat viljan också.
Sist vi var på "kom och sjung" skrattade alla åt mig. Två olika barn, två olika viljor (dock lika starka), lika dålig hörsel, lika bra "jag skiter i dig"-förmåga. De är ett team, jag är helt säker på att de pratar ihop sig innan "om du skriker och drar åt det ena hållet så skriker jag lite högre och drar åt det andra hållet" eller "När mamma tittar på oss så är vi söta och snälla, men så fort hon tittar bort målar vi varann med tusch!" Det är Michelle som planerar sådär ondskefullt och Max han ler och nickar instämmande. Jag måste säga att jag är oerhört imponerad över deras teamwork och hur de lyckas tajma de allra bästa (läs värsta) tillfällen.

Och hur mycket jag än skulle vilja slita av mig håret så skulle jag inte byta för allt här i världen.
Jag måste faktiskt säga att jag är lättad över att Max också har börjat härja lite. Jag var rädd att han skulle bli en toksnäll unge som följer strömmen. Men icke! Han har all potential i världen till att bli en stark och jävlig (om han så vill) individ.
Han vet vad han vill och visar sin frustration när det inte blir som han har tänkt sig. Han skriker sådär högt, ljuvligt i falsett så man i bästa fall önskar att öronen skulle trilla av på en.
Michelle kontrar med att komma in i sin 3-års trots. Inget är bra, humöret dalar och hon vet inte vad hon vill förutom att testa gränser.

Som en kraftig käftsmäll kom minnet tillbaka- Vi ÄR Familjen Kaos.

Men jag måste faktiskt säga, om jag ska vara lite förnuftig, att om man vet hur man ska handskas med utbrott, trots och andra icke roligheter så behöver det inte bli så stort och jobbigt.
Oftast när det går så långt att ungarna får utbrott så är beror det alltid pga. mig och hur jag har hanterat situationen. Tid, tålamod och engagemang går hand i hand.

det mest roligaste icketillåtna att göra: att svära. Satans sitter hon och viskar tyst när hon tror att ingen hör. Satans, satans...satans.

Det är inte ens någon idé att hota med att tvätta hennes mun med tvål, då hon först skulle hänvisa tvålen till min egen mun.

Jag försöker peppa upp mig själv. Bli lite inspirerad av Michelles alla "jag kan".
Men just nu.. nä, fy fan.

Alldeles för många faktorer gör att läget just nu, i stundens hetta, känns förjävligt. Jag blir inte förvånad om det går över om någon timma, men likt förbannat kommer det vara förjävligt tills det är över.

Jag får lite flashbacks från Michelles senaste utbrott "NÄÄÄEE! NU blir jag GAAALEEN!"*

ungefär så känns det. Jag blir tokig. Samtidigt som jag skrattar åt hur löjlig jag är. Det om något, alltså skratta och vara pissed off samtidigt, borde väl göra mig till lite smått galen? nästan på ett litet läskigt sätt. Frukta icke, jag är ganska harmlös.

Men det känns som om jag har rätt till att vara galen, paranoid och lite schizofren på min egentid. Kanske inte det bästa sättet att förbruka sin egentid, men det får duga!


*Michelle blev tokig när hennes leksaker hade plockats undan, hon satte handen på höften och drog ner ögonbrynen; HÖRREDU! vad har ni gjort nu?! plockat undan mina saker! Jag blir tokig på er alla! NÄÄÄEE! NU blir jag GAAALEEN!".

Ungen hittade vår gamla kamera i en låda. Det tog ett tag för henne att bemästra den.....Det ni ser här är ett ögonblick innan hon kastar kameran åt tjotahejti(=plats långt borta), tar ett glädjeskutt och skriker "JAAAG KAAAAN!"

Det hon inte var medveten om var att kameran gick sönder i fallet. Glädjen förvandlades snabbt till ett ursinnesvrål.  Det är tufft att vara barn.

(något säger mig att bilden har potential till att bli studentkort i framtiden. love it!)

Nu vid svårare tider är det så uppenbart vilka som är ens rediga vänner. Just saying.

Jag förstår att ni väntar på ett inlägg. Men 2012, so far, har varit förjävligt!

-bilen gick sönder
-hunden dog
-sjukhusbesök hit och dit
-köpt ny hund (vilket visade sig vara en misshandlad hund)
-barnen fick rotavirus och fick ligga inne på sjukhuset med dropp

Nu är alla hemma, hunden någorlunda medgörlig... MEN nu är alla dåliga. Barnen, Jonathan och Martin (min lillebror som bor här). Jag är den enda som är frisk. tillsvidare.

det positiva- 2012 kan bara bli bättre hädanefter.

Jag kommer att ta en bloggpaus. Men innan jag säger 'God Jul' och lägger bloggen åt sidan tänkte jag meddela att det inte tar slut här.

Jag har bestämt mig för att inte ge upp. Jag ska ta en liten paus och fokusera på det viktiga och roliga, hämta energi och samla mod. Sen ska jag ta tag i mina problem. Jag och Jonathan har bestämt oss för att åka runt till olika läkare och se vad som sägs-

Inte kan jag acceptera detta och gå vidare om det skulle kunna finnas andra alternativ? Jag måste vara helt säker på att det inte finns något att göra innan jag kan "gå vidare".


Och några undrade om smärtan inte hängde ihop med mitt bakre framfall- jag önskar att det gjorde det. Men läkaren var väldigt noga med undersökningen och det såg, tyvärr, ut som om det inte fanns någon sammankoppling. Sen vet ju hon inte exakt hundra var smärtan sitter.. nästa läkare kanske säger att de hör ihop? vem vet.
Även om det inte skulle vara det bakre framfallet som orsakar smärtan så är det ändå något jag har besvär av. Ju mer jag pratar med folk desto mer inser jag att det inte kan vara möjligt att jag skulle behöva gå så här i 10-15 år? Tur att jag har så mycket kärlek och stöd att hämta i min omgivning, annars hade jag fått pyskbryt, big time. 


sen behöver ni ju inte ta bloggpausen så hårt, vill jag skriva något gör jag det. Men det kanske förklarar varför det är lite segt i bloggen nu och ett tag framöver.

Ja, nu är undersökningen gjord. Jag kom dit med ett problem, kom hem med två. Ni förstår snart.

Läkarna var underbara. Bra bemötande och de lyssnade verkligen. De var brutalt ärliga och försökte inte linda in något. Jag bad de upprepa allt minst 3 gånger innan jag åkte hem, så att jag förstod och inte på något sätt skulle kunna misstolka det som hade sagts.

De hittade tyvärr ingen anledning till varför jag har så ont. Allt ser jättebra ut och det har läkt som det ska. Det enda hon inte kunde se var ifall det skulle handla om en nervskada. Hon tror att det finns ett område i tarmen som gör att det reagerar och skickar ut dessa signaler om smärta. Men hon vet inte.  Jag fick remiss till en uroterapeut, vi får se om det hjälper något. Annars kommer jag banka huvudet i väggen lite lätt (eller hårt).

Sen kommer vi till mitt andra, och just nu största, problem;
Vid alla undersökningar som gjordes (efter förlossningen) så bad jag dem kolla om jag hade fått framfall. Det var det sista jag ville ha. Det var min mardröm. "Nej, det har du inte", sades det och jag åkte lättad hem. Jag hade iallafall inte fått framfall.
Men så fort undersökningen gjordes, idag, så kom det fram att jag visst hade framfall (bakre framfall). Tack.

Jag försöker febrilt komma på hur jag ska handskas med den nya informationen. Och hur gör man? Jag har dessa symtom, men det är tydligen inte tillräckligt illa för att det ska åtgärdas..nu. För jag kommer behöva en operation, det var ingen snack om saken. Men jag måste vänta tills det blir värre. Vi snackar om 10-15 år.

Nu när jag VET att det finns problem så blir det fruktansvärt svårt att ignorera och förtränga. HUR gör man för att mina 10-15 år, tills operationen, inte ska bli en väntan på att bli bra igen?  Hur går man vidare när man vet att det inte kommer bli bättre, utan värre?
Jag som alltid vill ha en lösning på mina prolem kan nu i detta fallet inte hitta någon. Vilket gör mig lite smått galen.


Naiv kanske är ordet när jag alltid har trott att folk med smärta faktiskt får hjälp. Aldrig innan har jag ens funderat över människor som faktiskt lever med smärta och där det inte går att göra något åt det. Att se positiv i en sån situation är nog det starkaste som finns. Förhoppningsvis kommer jag att befinna mig där snart också. Och att jag då inte har förträngt det för att det är för jobbigt att tänka på, utan att jag faktiskt accepterar att dagsläget ser ut som det gör och att det inte går att åtgärda förräns det blir värre.

Jag tycker vanligtvis om att rannsaka mig själv. Jag tycker om att jag successivt "får bot" på sånt som jag inte trivs med. Det kan vara allt från att jag är långtjurig till mitt sätt att hantera stress.

Men att behöva rannsaka min sfinkterruptur och mina känslor. Att dagligen behöva tänka på det, att behöva minnas tillbaka, riva upp känslor och behöva påminnas om och om igen hur otroligt jobbigt (psykiskt) detta året har varit... får mig bara att sucka i trötthet.
Jag känner mig riktigt utsliten, i huvudet. Det är inget ämne som gör en glad. Och man måste lätt behöva vända på humör och tankarna. jag vill inte att dessa negativa känslor och upplevelser ska finnas när jag är med barnen.
Vilket de lyckligtvis inte gör (hur skulle det kunna? underbara barn!).

Jag har gjort min resa. Jag har bestämt mig för att inte anmäla. Handläggningen på en anmälan kan ligga i flera år, och tänk att inte få avsluta allt detta förräns om några år? Jag känner på något sätt att jag har gjort mitt. Och undersökningen är förhoppningsvis det sista jag behöver göra innan allt känns färdigt.
Jag längtar efter att få lägga allt bakom mig. Och det gör nog Jonathan också.

Jag tycker inte redigt om den här "bitter"-andan som har kommit till bloggen sedan programmet gjordes. Men det är ju så här det är. Mina tankar och känslor kring det hela. Men snart, när allt har landat, så kommer jag förhoppningsvis uppdatera om barnens tokigheter, mina knasiga tankar och familjens bravader. Tänk vilken tur jag har som har dessa underbara människor kring mig.

För att svara på lite frågor;

Förra veckan beställde jag tid till en privatmottagning. Det krävdes mycket för att jag ens skulle ringa. Men tack vare allt stöd och tipset om läkaren så gjorde jag det tillslut.
Jag kommer på mig själv att tänka "neej, jag avbokar tiden", "De kommer inte hitta något iallafall" osv.
Men än så länge finns tiden fortfarande kvar, imorgon 10:30.
Jag är rädd för att jag ska bryta ihop totalt innan jag ens kommer dit. Tankarna snurrar, tänk om de inte hittar något fel? tänk om de hittar fel? Tänk om jag måste genomgå en operation, tänk om det blir värre då?

Men... jag försöker lägga undan alla dessa "tänk om" tills imorgon. Jag hoppas att jag inte kommer vara för nervös. Jag har en tendens att bli alldeles för mesig och rädd. Jag vill kunna säga exakt vilka problem jag har och hur de påverkar mig.
Inte sitta tyst som en mus och längta efter att få åka hem. Jag och vården är inte bästa vänner.

Det blir en ordentlig undersökning, vilket känns bra. Det är på en annan mottagning, vilket känns bra. Och FAN vad skönt att få veta hur allt ligger till. Det är ju bra?

Jag väntar på domen imorgon. Vi får se om jag uppdaterar då.


Känner att jag har tappat blogglusten lite. Jag måste hitta tillbaka till mig själv igen. Det har varit så himla mycket nya intryck och händelser, allt måste allt få landa.
Så länge tänker jag njuta av min familj!

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag är tacksam över att jag var med i Uppdrag Granskning.
Nu efteråt har jag varit rädd över att allt skulle lägga sig och bara glömmas bort, jag lovade att ta varje chans jag kunde för att fortsätta påverka ämnet. Och nu fick jag en liten chans att göra något.
Jag pratade med Erica (den underbara journalisten från Uppdrag Granskning). Erica känner att hon vill göra mer!

Hon bad mig vidarebefordra detta;

SE HIT, Ni som drabbats av en sfinkterruptur!!!

Jag gjorde nyligen ett reportage i SVT om att ”spricka hela vägen” och hur vården hanterar detta, eftersom det är ett nedtystat och icke prioriterat kvinnohälsoproblem.
Och vi har fått otroligt många reaktioner på reportaget, framförallt från tjejer/kvinnor som drabbats och som är mycket besvikna på vården.

Därför arbetar vi nu med en uppföljning!
Jag söker tjejer/kvinnor som drabbats av en sfinkterruptur utan att det upptäcktes direkt efter förlossningen. Alltså Ni som fått en diagnos först senare, men som saknar en diagnos på sfinkterruptur just i Er förlossningsjournal.

OBS VIKTIGT: Ni väljer självklart själva om ni vill vara anonym eller öppen.
MVH/ Erica Larsson, reporter.

Mail: erica.larsson@svt.se

Jag är såå glad över att hon vill göra en uppföljare! Ta chansen ! Ni kommer inte ångra det.  Nu är det er tur!

Sanna R om Till Lina: Upprörd är nog det ordet jag får använda för de känslor jag får när jag läser kommentaren från Therese och de frågor du fått av Lina.
Naiv och okunnig.. Acceptera situationen och få en upprättelse från det sjukhus där du födde.Det hela handlar inte om upprättelse, jag har själv fött på samma BB och har haft nästan exakt samma negativa upplevelser som Cim. Det enda som Cim och vi andra sfinkterskadade mammor som lider i det tysta varenda dag med enorma smärtor som man inte kan föreställa sig om man inte varit med om det, är att vi ska bli bra bemötta av sjukdomen och få den hjälp som vi behöver för att bli av med en del av de smärtor vi har. Denna hjälp får vi inte, vi blir avfärdade och får som svar att det sitter i psyket. Nu har jag kommit till en underbar läkare som har kunnat sätta fingret på varför jag har så ont och att denne kan hjälpa mig att minska mina smärtor. Ett ingrepp som jag hade kunnat göra i mitt hemlandsting om läkarna där hade velat lyssna på mig och tagit mig på allvar.
Denna smärtan är inget som man kan glömma och bara gå vidare och leva med. Den påminner om skadan man fick 24 timmar om dygnet och det om nått tär på psyket och man blir bitter och fungerar inte i vardagen till 100 procent! Så för att vi alla ska kunna lägga våra skador bakom oss, måste vi få all den hjälp som vi kan få för att minska smärtor. Då kan vi lägga det bakom oss och gå vidare och acceptera att vi en gång gick en så enormt stor förlossningsskada!!


Jag tackar Sanna för att hon sa det jag tänkte på men inte orkade säga. Hon är lite (eller ganska mycket) av min klippa just för tillfället.
Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om hur just viktigt det är att inte acceptera allt det här. Hur ska det ske förändringar om alla kvinnor som lider bara ska acceptera och gå vidare?
Men den där, så kallade, energin har flytt för dagen. Och med det sagt så säger vi Godnatt.

Ibland kan jag känna ett litet sting av avundsjuka. När andra familjer sitter och äter en fin avancerad maträtt i lugn och ro, när det bakas hit och dit, eller bara när de har varit ute med ungarna halva dagen. "Varför är inte JAG en sån mamma" säger jag till mig själv med anklagande ton.

Jag är ingen bullmamma, jag kan knappt laga mat och jag ogillar att vara ute.
Men jag kommer på att det är okej ändå. Jag är bra på annat. Som t.e.x bygga kojor, pyssla, ha picknick i vardagsrummet och hitta på bus som kära lilla pappan får uppleva när han kommer hem.

Jag känner att vi har det uppriktigt roligt när vi leker och gör saker tillsammans (förutom när jag står och huttrar vid en lekpark). Vi är familjen kaos! en stor, positiv, kärleksfull röra.

Hur mycket jag än skulle vilja ha en lugn middag så blir det inte så (och kommer inte bli på de närmsta åren). När vi ska äta är det kaos. Vi snackar om ris i håret, buffégolv under matbordet, utspilld mjölk, och ett högljutt entusiastiskt samtalsämne (gärna med munnen full med mat samtidigt). 
Där någonstans i mitten sitter jag och får, lika fort som den dök upp, avfärda tanken på ha en normal middag. Men jag uppskattar våra middagar i alla fall. Alla får i sig mat, den går att äta eftersom Jonathan är en duktig kock och jag kan inte låta bli att tycka vår lilla skitgris-familj är ganska charmig ändå. kul ser det ju ut om inte annat. Men det kan ju vara förklaringen till att vi, som familj, aldrig går ut och äter.

Man behöver inte tänka så mycket på vad andra gör eller inte gör. Men det visste ni väl redan, en annan har ju insett det sisådär nu.